Blogg

Barn med paranormala upplevelser

2015-01-03

Jag hoppas att ni har en trevlig helg! Själv sitter jag och skriver tenta… Eller nåja. Jag växlar lite mellan texterna, jag erkänner. Det är lite sisådär med disciplinen idag, känner jag!

Jag läste just något som fick mig att tänka på barn med mediala upplevelser. Då och då möter jag barn som berättar att de upplever saker. Saker som andra inte ser. Barn, särskilt yngre barn, pratar gärna om det och det kan komma vid frukostbordet: ”Igår när jag pratade med farmor sa hon att jag skulle sova så gott och hälsa till dig, pappa”. Det kan ju verka lite skumt om farmor faktiskt inte lever längre. Det kan komma en liten viskning strax före farfars begravning: ”Jag liksom visste att han skulle dö… flera dagar innan.” Eller: Mamma, du måste köra en annan väg till affären, för det går inte att komma fram den här vägen”. Nähä, säger man förstrött och kör vidare och får vända eftersom det ligger ett träd över vägen.

 -  HUR kunde hon veta det??

Vad säger man? Vad gör man när man har ett barn som ser och upplever saker man kanske inte alls ser eller känner igen eller alls själv tror på? Och vad säger man till den lille parvel som är rädd? Och om man blir rädd själv? Om ens lillskrutt sitter ensam på sitt rum och uppenbarligen pratar och pratar med någon och skrattar så hela den lilla kroppen kiknar, vad gör man då??

Mitt första tips är att du själv skaffar dig kunskap kring det vi kallar andlighet eller medialitet.

Jag tänker att det viktigaste är att lyssna helt förutsättningslöst. ”Jasså, säger du det?” ”Jasså, pratade du med farmor igår?” Är du nyfiken så frågar du vidare, sa farmor något mer? Var det roligt att prata med henne? Ibland visar det sig att barnet fantiserar och ibland visar det sig att barnet faktiskt tycks ha träffat farmor och min poäng är att det egentligen inte alls spelar någon roll vilket.

Lyssna förutsättningslöst och kom med råd och tips bara om barnet frågar eller uppenbart behöver det. ”Pappa, det är någon i mitt rum!” Pappa kommer in till en rädd liten en i sängen och försöker trösta: Nejdå, du ser, här finns ingen alls. Han öppnar skåp och garderober och visar under sängen och på alla möjliga pedagogiska vis att det verkligen är helt tomt. Och hela tiden kanske det står någon och intresserat tittar på vad pappa gör. Någon som pappa inte ser, men som barnet ser. Att framhärda då, i all välmening, om barnet pekar och berättar att där, där står hon! och säga nejdå, här är alldeles tomt, det kan skapa mer oro. Inte bara konstaterar barnet att man är ensam om att se, men också att man inte blir trodd och vad är det då man ser egentligen? Är jag konstig?

Blir du som förälder irriterad och provocerad? Okej, den känslan rår man inte över, men mitt krassa råd är då: Ta hand om den känslan själv, du är vuxen. Lägg den inte på barnet.

Bara lyssna. Jasså, säger du det, är det någon här? Var då? Barnet pekar. Okej, vem är det, kan du se det? Fråga vidare om du är intresserad och lägg ingen värdering i om det är fantasier eller inte. Egentligen spelar det ingen roll. Du kan alltid säga att vad det än är som är här så är det inget farligt.  Lyssna och ta på allvar och om det är bekymmersamt med mycket rädslor hos barnet eller dig som förälder, så kan man alltid be om hjälp.

Om man har ett barn som skräms av sina upplevelser och oavsett om du själv som vuxen tror på andevärlden eller inte, så kan du säga: Det finns de som tror att… eller det finns de som upplever att… det är helt okej att du är uppriktig med att du inte ser eller upplever det som barnet ser, det allra viktigaste är att inte döma eller helt avfärda.

Andevärlden vill ha kontakt med oss och barn är väldigt mottagliga, de har ett ”tunnare filter” än vi vuxna. Andevärlden består av många olika energier och varelser. Änglar, ärkeänglar, andeguider, nära och kära som dött, ljusvarelser av olika slag och allt är olika former av energi på olika frekvenser i olika dimensioner. Som jag förställer mig det så handlar det om kommunikation på olika frekvenser, som en radio ungefär. Du kan ställa in P1 eller P3 på radion och du kan ställa in andevärlden eller änglarnas sfär i med ditt sinne. Som barn kan du inte riktigt välja frekvens, utan är vidöppen för all slags kommunikation.

Som förälder kan du be att barnets guider och dina egna, skyddar barnet från det som skrämmer. Be helt enkelt att besöken upphör, stör inte Pelle när han ska sova, tack så mycket. Du kan be ärkeängeln Michael att omsluta barnet med varmt vitt ljus, som fungerar som ett förstärkt filter och du kan be Michael att vara mycket varsam med vem han släpper in i barnets fält.

Det kanske viktigaste: Gör inget bekymmer av det om barnet inte upplever något bekymmer.

Vad har du för tankar och erfarenheter? Tycker du annorlunda? Tveka inte, kommentera gärna!

 

Antal kommentarer: 3

2015-01-04 00:08:25 - Johanna, livspotential.nu

SÅ bra, SÅ viktigt!!! (heart) Ut med denna information, kära bloggläsare; dela med vänner som har barn, inte minst! Så många barn får sina upplevelser förnekade, rent av fördömda ("man får INTE ljuga eller luras, sluta genast med det där!") eller helt enkelt fullkomligt ignorerade - enbart för att mamma och pappa är rädda eller osäkra i situationen. Du tar upp det här på ett välformulerat, lättillgängligt och uppmuntrande sätt, Sanna! Snyggt! (flower)

2015-01-04 12:02:27 - Sanna

Vad roligt att höra! :)Tack för kommentaren!

2015-01-04 19:19:43 - Challan, E-postadressen är dold

Bra skrivet. Håller med dig, och delar Johannas åsikter ovan- bra va? Då slapp jag skriva så mycket. ;) <3
Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:




Mata in koden inbäddad i bilden