”Åh, vad jag längtar efter att meditera, när jag gjorde det regelbundet så mådde jag verkligen bra av det!”

”Jag måste verkligen börja promenera igen, det är verkligen något jag mår bra av”.

”Jag har aldrig mått så bra som när jag jobbade 75%, det önskar jag att gjorde nu också”.

”Jag är så fruktansvärt trött på mitt jobb! Jag har tänkt så länge att verkligen göra slag i saken och söka mig något annat”

”Jag MÅSTE verkligen sluta lägga mig i soffan när jag kommer hem, jag BEHÖVER ut och springa istället och jag VILL ju!”

Känns det igen? Jo, jag är övertygad om att var och en av oss vid olika tillfällen varit där.

Så vad beror det på? Varför sätter vi oss inte bara och mediterar eller hälsar på mormor eller vad vi nu vet att vi egentligen vill och skulle må bra av?

Mitt svar blir: Lathet

                      Yttre omständigheter

                      Rädsla

I de kategorierna kan vi få in nästan alla våra anledningar. Jag menar verkligen inte att vara respektlös eller att vifta bort anledningarna som hindrar oss - vi har dem alla. En del är vi medvetna om och en del anledningar har vi faktiskt ingen aning om.

Jag möter ofta människor i samtal och det kan handla om att man vill förändra ett beteende. Det kan vara väldigt provocerande när jag säger att ingen människa har ett beteende vi inte har någon vinst av – för så är det. Det är ju naturligtvis inte ett medvetet val man gjort, men det visar sig ofta ju längre man borrar i det, att jo, där finns en vinst. Inte sällan är det tryggheten att få stanna i comfortzonen som är vinsten. Hur ser det ut för dig?

Jag var ute och gick idag - det mår jag riktigt bra av och njuter av. Men jag reflekterade medan jag gick, att det är en sådan sak som jag rationaliserar bort i vardagen. I själva verket handlar det om att jag är lat och vill sitta i soffan under en filt, de gånger jag väljer bort det. Inte tidsbrist, som är en yttre omständighet jag ibland lurar mig själv med.

Vi är intressanta varelser, vi människor! :-) Jag slutar aldrig fascineras.

Mina promenader är oftast gående meditationer, jag har aldrig någonsin musik i lurar eller någon mobil med mig. Jag tänker och reflekterar, idag kring just vad som hindrar oss att göra det vi vill:

Ibland fastnar vi på vägen mot målet. Något kommer ivägen, som vi inte vet hur ska ta oss förbi.

Ibland klamrar vi oss fast vid det gamla, som om det gällde livet. Vi vägrar släppa taget! Det enda lövet på hela björken hänger envist kvar längst ut på en gren.

Målet kan vara alltför avlägset:

Eller i vill inte utmärka oss, sticka ut från mängden:

Så, börja där du är. Just nu. Var är du?

Vad kan du göra just precis nu, för att du ska göra det du säger att du ska göra?